puffopiffet i Barcelona

Imorse när vi skulle gå till skolan hade vi ett litet äventyr i trapphuset. Trappstegen är väldigt hala, och när vi nästan kommit ända ner till porten så halkade Amanda. Hon for omkull med överkroppen bakåt och benen framåt. Jag gick framför Amanda och helt plötsligt kom det en fot farandes och slog omkull mig. Jag slog på ändan, bokstavligt talat, och det slutade med att vi satt/låg i trappen och skrattade och ojade oss både två. Utanför porten, som är som ett galler (man både ser och hör igenom), stod en städerska och bara väntade på att vi skulle sluta upp med våra konstigheter och flytta på oss så att hon kunde hämta sin skurhink som jag sparkat iväg i fallet. Rätt torr människa. Hon tyckte troligen att vi var sådana märkliga svenskar som kommer till Barcelona och bara röjer. Vilket i vissa fall uppenbarligen stämmer.


Tänk dig att du öppnar denna port..



..och möts av två skrattande och ojande svenskar som sitter/ligger
efter varandra på rad i denna trapp, ungfär som när man åker
flygande mattan ut ur Lustiga Huset på Gröna Lund.

Till slut kom vi upp från vår flygande-mattan-på-gröna-lund-position och kunde ta oss ut och iväg till skolan. Vi skrattade hela vägen, och jag har nu ett jättefint blåmärke på ena skinkan som minne av detta spännande äventyr. Det var lite som fritt fall: Rätt spännande när det hände, men jag gör det helst inte igen..


Puss och kram / Linda